”Jag tänker, därför är jag”?

Av Mischa Hammarnejd

”Jag tänker, därför är jag”, sade René Descartes (1596–1650). Låt oss titta närmare på det.

Först lite bakgrundsinformation:

• Tanken är en-dimensionell, den finns bara i tiden. Med en början och ett slut.
• Den börjar hos mig, källan är Medvetande. Den går ut till objekt, objektet ger oss kanske en ny tanke, och tanken går vidare ut till andra objekt, osv.
• Det händer även ofta att jag inte har någon tanke alls! Två exempel: I djup sömn. När jag reagerar ”instinktivt” som i en farlig situation, t.ex. att rädda ett barn från att bli överkört.
• Så: Även utan tankar är jag självklart medveten.
• Men tanken kan också ledas ”inåt”, tillbaka till källan, Medvetande.
• Jag kan inte tänka på något som inte är ett ting, objekt. Tanken är alltid sysselsatt med objekt. I den bemärkelsen är även känslor ting.
• Tanken kan inte hålla på med något som är utan dimensioner. Den är endimensionell i sig själv, men den föreställer sig objekt som är tredimensionella.

Så: Det kan inte vara själva tankarna som är grunden för min existens, eftersom jag t.ex. i djup sömn, narkos eller koma inte tänker, men ändå existerar…

Så: Jag upplever mina tankar – därför är jag inte mina tankar – vad jag är, bara är! Jag kan inte ens vara det ”jag” eller ”mig” som jag tänker på!

Världen och verkligheten förhåller sig exakt till hur jag tänker. Lever jag från ”utsidan in”, låter jag utsidans saker, allt jag kan tänka på, definiera hur och vad jag är. Det ger alltid lidande, förr eller senare, mer eller mindre.

Lever jag från ”insidan ut” – och låter insidan definiera utsidan… Vilken skillnad! Inte längre definieras jag av ting. Inte längre identifierar jag mig med tankar om vem jag är, eller hur jag är. Inte längre behöver jag söka lycka, kärlek eller frid i ting. Eftersom jag innerst inne är kärlek, lycka och frid.

Exempel: I en kärleksrelation. Om den ena säger –”Jag är, för min lycka, helt beroende av dig!” Då ryggar ofta den andra tillbaka och vill inte ha det fulla ansvaret för den andres lycka. Är det då ”bara lite” man gör sig beroende, för sin lycka? Hur mycket då? Eller är det så att man för sin lycka inte alls är beroende av den andra?

Vad är det då man söker och älskar, i relationen? –Upplösningen. När två upplöses och blir en, inte två. Det är kärlek. Då gränserna mellan individerna, i det mest intima mötet, suddas ut. Förälskad. I vad? Troligen inte i den andra personen, då! Utan snarare i själva kärleken själv. Kärlek är alltid, men upplösningen, utsuddandet av gränserna påminner mig om att den är, och om att jag egentligen är Kärlek.

Att vi värderar och söker oss till, söker bevara ”förälskelsen”, säger ingenting om den andres betydelse, utan snarare att vi längtar efter, och har ett minne av den kärlek vi alla föddes i, och senare inbillades att tro att vi förlorat och nu saknar den, i den missriktade lärdomen att vi är åtskilda.

Om vår lycka skulle nås genom att tillägna sig saker, tankar, upplevelser, fysiska objekt, personer, relationer, skulle vi ha hittat lyckan för länge sen. Tydligen hittar vi inte de saker som gör oss lyckliga. Vår lycka finns åt andra hållet, i att bara vara vad vi är – Medvetande, i obegränsad och evig kärlek, frid och lycka.

”Jaget som söker lycka, är som en våg som söker vatten”

Vad söker vi?

• Kärlek: När tanken på att vara två upphör och vi förstår att vi är ett när vi upplöses. Gränser finns inte mer.
• Skönhet: När tanken – som delar upp tillvaron i subjekt och objekt – återgår till sin källa, Medvetande, och vi blir ett med det betraktade eller hörda – musik, konst, natur. Gränser finns inte mer.
• Lycka: När tanken på och berättelser om ting – historiska eller framtida – upphör, och varandet får uppehålla sig i det tidlösa nuet, finns inte längre lidandet, som varit en produkt av tankarna på det, och på saknad och längtan. Gränser finns inte mer.
• Frid – när tanken om fiendskap upphör, och det inte längre finns någon fiende. Gränser finns inte mer.

Motstridigheten i dualism, är att göra sig till ett subjekt bland objekt. När gränser inte längre finns, finns bara Kärlek, Skönhet, Lycka och Frid i Nuet.

Sammanfattning:

• Vi upplever 1/ tankar 2/ förnimmelser (via sensoriska sinnen) och 3/ känslor. Tanke, perception och emotion/känsla.
• När tanken upplöses och återvänder till sin källa, Medvetande, upplevs förståelse. Kunskapen och tänkaren blir ett.
• När perceptionen upplöses och återvänder till sin källa, Medvetande, upplevs skönhet. Objekt och subjekt blir ett.
• När känslan upplöses och återvänder till sin källa, Medvetande, upplevs kärlek. Det kända och kännaren blir ett.
• När alla tre når sin källa upplevs inte längre lidande. Detta är Lycka.