RSS nyhetsflöde   Sidkarta   Utskriftsversion  

Inte2

Meny

Hem > Introduktion > Lite djupare

Upplevelsens natur

(Denna text är fritt översatt från Rupert Spiras engelska text här)

Rupert SpiraVår kulturs grundläggande antagande

Det finns ett grundläggande antagande som hela vår världskultur bygger på: Att vår upplevelse är uppdelad i två delar – subjekt och objekt – som är förenade med varandra genom vetande, känslor och perceptioner.

Därför säger man ofta om sin upplevelse ”Jag vet detta och detta”, ”Jag känner mig ledsen”, ”Jag uppfattar trädet”. Man tror att upplevelsen består av en som vet och ett objekt som vets om, en som känner och något som är känt, en som förnimmer och något som förnims. I den tron uppfattas det som om ett subjekt vet, känner eller förnimmer ett objekt.

Subjekt och objekt är två oskiljaktiga delar av samma tro – tron på åtskillnad eller dualitet. Mystiker utforskar subjektet, vetenskapsmän och konstnärer utforskar objektet eller världen. Men eftersom de är oskiljaktiga delar av samma tro ​​(ja, det är faktiskt en tro!) räcker det att göra en utredning om en av delarna för att verkligen förstå upplevelsen.

Vårt varandes egentliga väsen: Vetande och Lycka

Vi kan börja med vårt ”själv”. Vad kan vi säga helt säkert om ”mig”, vårt ”själv”, subjektet, den som mycket väl känner till upplevelsen? Det första jag verkligen kan veta, är att jag naturligtvis är närvarande: Jag är. Om jag inte var närvarande, skulle jag inte kunna uppleva dessa ord. Det andra jag verkligen kan veta, är att jag är medveten, att jag vet. Om det inte var sant skulle jag inte vara medveten om tankar, förnimmelser eller perceptioner.

Med andra ord: Jag är. Och det ”Jag” som jag är, är medvetet om att jag är. Denna vetskap om vårt eget varande är vi mest bekanta med, det är vår upplevelses mest intima, uppenbara och enkla faktum. Och detta är alla överens om, oberoende av kultur eller tidsålder.

Detta närvarande och medvetna ”Jag” kallas ibland ”medvetande”, som betyder ”närvaron av vad som är medvetet”. Det är ett ord som innehåller de två grundläggande egenskaperna hos vårt varande – varande och vetande – och vi känner väl igen att de är en och samma.

Vad mer kan vi veta säkert om vårt Jag utifrån vår upplevelse? ”Jag är medveten om tankar, förnimmelser och perceptioner, men består inte av en tanke, förnimmelse eller perception”. Jag består av rent varande och vetande.

Detta ”Jag” skulle kunna liknas vid ett öppet tomrum som kroppens, psykets, och världens objekt (tankar, förnimmelser och perceptioner) framträder för, eller i. Tomrummet kan inte bjuda motstånd mot eller bli upprört av hur ett föremål inom sig ser ut eller framträder. På samma sätt kan inte den öppna, tomma medvetenhetens rymd bjuda motstånd mot eller bli upprört av något som framträder i den, oavsett hur kroppen, psyket eller världen ser ut eller framträder. Denna inneboende avsaknad av motstånd är upplevelsen av lycka, denna avsaknad av upprördhet är frid. Denna lycka och frid är inte beroende av kroppens, psykets eller världens tillstånd och finns i – och är – medvetandes grundläggande egenskaper, under alla förhållanden och under alla omständigheter.

Således är lycka och frid, liksom att vara och veta, grundläggande för vår sanna natur, vad vi består av.

Upptäckten av vår eviga och oändliga natur

Upptäckten att jag inte består av föremål i psyket eller kroppen innebär att vår grundläggande natur inte kan dela föremålens gränser eller öde. Det enda vi känner till om psyket och kroppen är tankar, känslor, förnimmelser och perceptioner. Alla dessa är begränsade, och de dyker upp och försvinner hela tiden. Men Jag – vad som vet om dem, är medveten om dem – delar inte dess gränser eller öde, inte heller dyker Jag upp och försvinner med dem.

Om vi ​​håller oss nära vår upplevelse (i de flesta fall behövs lite uppriktig undersökning av upplevelsen för att urskilja vad som faktiskt är upplevt och vad man endast tror) upptäcker vi att vårt eget varande inte känner till någon gräns inom sig. Inte heller upplever vi att varandet framträder eller försvinner. Det vill säga: Vårt eget varande vet om sig själv, att det är utan gräns (oändligt) och ständigt närvarande, utan födelse eller död (evigt).

Uppenbarelsen av vår oändliga och eviga natur, är inte någon ny upplevelse eller upptäckt. Den är helt enkelt ett igenkännande av vårt ständigt närvarande och obegränsade varande, igenkännandet av sig själv, som det verkligen är. Det kan inte hittas, eftersom det har aldrig riktigt har förlorats. Det kan endast se ut som att det förbises eller glöms.

Senare kommer vi att förstå att det sanna och enda medvetande aldrig riktigt glömmer bort sig själv, och därför aldrig hittar eller kommer ihåg sig själv.

Dramat med att glömma och komma ihåg, förlora och hitta, träldom och frigörelse, tillhör det skenbart åtskilda självet och sker som i en ”bubbla” av tankar och känslor, medan medvetande hela tiden är i vila i sig själv och njuter av sin egen ständigt närvarande och obegränsade natur; frid, lycka och frihet.

Den skenbara glömskan av vår sanna natur

Hur kan vår grundläggande natur förbises eller glömmas? Hur kan det se ut som att vi upphör att vara ständigt närvarande och obegränsat medvetande, och istället verka bli ett åtskilt och begränsat själv?

Att vi verkar förbise eller glömma vår sanna natur, kan liknas vid vad som sker när det visas en film på en skärm eller filmduk, då skärmen verkar döljas och glömmas bort. När en film visas, framträder föremål, människor, byggnader osv. på den. När vi ​​blir engagerade i filmens handling, glömmer vi bort att vi faktiskt endast tittar på en skärm. I det ögonblicket glömmer vi bort eller förbiser skärmen. Föremål, människor, byggnader osv. verkar få en egen verklighet i sig själva, en existens som är oberoende av skärmen.

Även om skärmen i sig är ständigt närvarande och obegränsad (i liknelsen), verkar dess egentliga natur ”döljas” av föremålen, människorna, byggnaderna osv. som visas på den. Resultatet är att skärmen ser ut att förlora eller ge upp sin egentliga natur, och att den ”tar på sig” de begränsningar och öden som föremålen och rollfigurerna i filmen har.

Därför kommer vad som i själva verket är ständigt närvarande och obegränsad (skärmen) att se ut som om den blir ett tidsbundet och ändligt objekt (föremål, människor och byggnader osv. i filmen).

Hur vår sanna natur glöms eller förbises, och att den skenbart blir ett åtskilt och begränsat själv, sker på liknande sätt.

Känslor, förnimmelser och perceptioner visas på medvetandes skärm, och de är alla kända och upplevda som lika intima, och på samma sätt består de av medvetande. (Senare kommer vi att upptäcka att även den här liknelsen inte helt stämmer. Ingen liknelse av upplevelse är helt sann, men den fungerar för tillfället).

I ett visst ögonblick (och det är alltid nu) uppstår kanske en tanke som föreställer sig att medvetande är mer intimt med, närmare vissa förnimmelser och perceptioner än med andra. I liknelsen med skärmen, är det som att inbilla sig att en del av karaktärerna eller föremålen i filmen är närmare skärmen än andra.

I denna inbillning tycks medvetande krympa eller dras ihop från sin öppna, fria, ständigt närvarande och obegränsade natur, till ett föremål eller person som tankar har identifierat det med. Kort sagt, det sanna och enda Jaget – ständigt närvarande och obegränsat medvetande – ser ut att bli ett åtskilt och begränsat själv.

Denna skenbara krympning av det sanna och enda Jaget, medvetande, kallas ibland ”okunnighet” eftersom den innebär att vår sanna natur förbises.

Men vem är det som förbiser eller glömmer vår sanna natur? Absolut inte medvetande! Liksom skärmen (om en skärm skulle kunna uppleva), upplever medvetande alltid endast sig själv, känner till endast sig själv. Inget annat verkligt Jag är närvarande, och det kan inte glömma sin sanna natur.

Denna krympning av eller ”fall från” vårt ständigt närvarande och obegränsade Jag, till ett åtskilt och begränsat själv, sker faktiskt aldrig på riktigt, precis som skärmen i liknelsen aldrig faktiskt blir en person, ett föremål eller en byggnad. Det åtskilda självet är ett åtskilt själv endast ur det åtskilda självets skenbara synvinkel. Och okunnigheten är endast okunnighet ur okunnighetens synvinkel.

Från medvetandes sanna och enda synvinkel, finns det inget förbiseende, döljande eller glömmande av sig själv. Det upphör aldrig att vara, veta om och älska sig själv, i sig själv.

Hur det åtskilda självet föds och dör

Ett åtskilt och begränsat själv ser ut att bli till när det sanna och enda medvetande skenbart förbises, precis på samma sätt som när ett landskap ser ut att bli till i filmen, då skärmen förbises.

När vi skenbart förbiser vår sanna natur, tycks friden och lyckan – som är det naturliga tillståndet i all upplevelse – också förbises. Det är därför som det alltid finns djup smärta i det åtskilda självets hjärta – smärtan av åtskild existens. De flesta människors liv går ut på att försöka lindra eller bedöva smärtan från denna åtskillnad genom substanser, föremål, aktiviteter och relationer.

Kort sagt, det skenbart åtskilda självet letar alltid efter frid, lycka och kärlek i föremål, andra eller världen utanför. Men det åtskilda självet kan aldrig finna frid, lycka eller kärlek, eftersom dess skenbara existens består av förbiseendet av vad det letar efter. Ändå är det just frid, lycka och kärlek som det skenbart åtskilda självet alltid söker.

Det åtskilda självets längtan kan liknas vid en malfjäril som söker ljuslågan. Ljuslågan är det enda som malfjärilen längtar efter och samtidigt den enda sak som den inte kan få. När malfjärilen vidrör ljuslågan, dör den. Det är malfjärilens sätt att uppleva ljuslågan – att dö i den. Och detta är det åtskilda självets sätt att uppleva frid, lycka och kärlek – genom att upplösas eller dö.

Alla åtskilda själv söker endast slutet på sökandet, längtar endast efter slutet på längtan, önskar endast att lösas upp eller dö. Denna död – det åtskilda självets död – är upplevelsen av frid, lycka och kärlek, hågkomsten av vår grundläggande natur.

Men om det åtskilda självet endast är ett verkligt själv utifrån sin egen illusoriska synvinkel – hur kan en illusion dö om den inte är verklig? Det kan den inte! Den kan endast ses som helt obefintlig.

Om det åtskilda självet var verkligt, skulle det vara omöjligt att göra sig av med det, eftersom det som är verkligt inte kan försvinna. Och lyckligtvis kan inte det som är overkligt – som ett åtskilt själv, objekt, andra eller värld – någonsin bli till.

Därför kan ingen aktivitet eller upphörande av aktivitet i psyket åstadkomma denna förståelse. Allt som behövs är att ha mod, ärlighet och att älska att se efter, att se klart, och att leva i enlighet med av det vi upptäcker.

Det sanna och enda medvetande känner inte till någon gräns eller något öde inom sig. Det vet att det är oändligt och evigt. Det är endast tankar och känslor som säger något annat. Och en djupare utforskning av dessa tankar och känslor avslöjar att de inte återspeglar vår upplevelses sanna natur.

När vårt sanna Jag befrias från de uppfattningar och känslor av brist och begränsning som skenbart dolt det, beslöjat det, blir det avslöjat som det sanna och enda, ständigt närvarande och obegränsade, medvetande.

Världens natur

Nu undersöker vi den andra delen av vår kulturs grundläggande antagande – att objekt, andra och världen har en oberoende existens utanför medvetande.

Den enda upplevda kunskapen om världen är perception – synintryck, ljud, smaker, texturer och dofter mm. I själva verket har ingen någonsin hittat ett objekt eller värld som skulle ha en oberoende existens. Det enda som någonsin hittats är perceptioner. Vi kan därför inte ens säga att vi har ”perceptioner om världen”, eftersom ingen har hittat någon värld! Det enda vi kan säga säkert, är att vi vet om perceptionerna. Och att perceptioner aldrig är kända oberoende av eller utanför medvetande.

Detta är ett häpnadsväckande men enkelt faktum om vår upplevelse, ett faktum som vår kultur ännu inte förhållit sig till: Materia – döda saker som ett oberoende existerande universum antas bestå av – har aldrig hittats. Materia är ett koncept – ett värdefullt koncept som är användbart som en fungerande modell i vissa situationer – men icke desto mindre ett koncept. Materia har aldrig hittats. Inte heller kommer det någonsin hittas, för vad som än hittas, är aldrig känt oberoende av eller utanför medvetande.

Faktum är att inte heller konceptet att tankar, förnimmelser och perceptioner framträder i medvetande, håller när vi tittar närmare på upplevelsen. Konceptet går bara halvvägs. Det löser förvisso upp tron på att materia och psyke har en oberoende existens, och bekräftar medvetandes närvaro och företräde. Men när detta har bekräftats – inte filosofiskt, utan i våra faktiska upplevelse – måste även detta koncept överges, till förmån för ett som bättre speglar upplevelsens verklighet.

Allt vi känner till om en tanke är upplevelsen av tänkande, allt vi känner till om en förnimmelse är upplevelsen av förnimmande, allt vi känner till om syn är upplevelsen av seende, allt vi känner till om ett ljud är upplevelsen av hörande, osv.

Och allt vi känner till om tänkande, förnimmande, seende, hörande, berörande, smakande och luktande – är att känna till dem, veta om dem. Och vad är det som vet denna vetskap? Endast något som i sig själv har förmågan att veta, kan veta någonting alls. Så det är vetande som vet om vetandet.

Allt som någonsin vets är rent vetande; vetande och varande sig själv. Och detta vetande är vad du är! Allt som vets är medvetande som vet om sig själv.

Det finns endast ditt Jag – inte ett själv som ägs eller bor i något objekt eller person, eftersom det inte finns några objekt eller personer som det skulle kunna tillhöra. Denna vetskap tillhör endast sig själv. Det är sig själv och känner endast sig själv. Det finns inga andra eller föremål, inget inre själv eller yttre värld.

Vad är namnet vi vanligen ger denna avsaknad av ”annanhet”, avstånd, åtskildhet, objekt? Det är skönhet, eller kärlek.

Skönhet är upptäckten att föremål inte är föremål; kärlek är upptäckten att andra inte är andra.

Uppenbarelsen av vår sanna natur, avslutar ett kapitel i våra liv, kapitlet där vi trodde att vi var åtskilda själv som fötts in i en värld, som rör sig, ändras, åldras, och vars öde är att dö. Men det är bara början på ett nytt kapitel.

Nästa kapitel är förverkligandet av denna förståelse i alla områden i våra liv. Inte bara hur vi tänker, ​​utan också det sätt som vi känner, förnimmer, uppfattar, agerar och förhåller oss. Det är en process som aldrig upphör, där varje aspekt av upplevelsen gradvis genomsyras av friden hos vår sanna natur.

I okunnighet – då vår upplevelses sanna natur förbises – ser det ut som om vårt Jag, medvetande, tar på sig psykets, kroppens och världens intermittenta och begränsade egenskaper. Det verkar bli ett ting, någonting.

I förståelsen av vårt sanna Jag, medvetande, upptäcker vi att vi är upplevelsens öppna och tomma fält, inte gjort av någonting, men som känner till alla skenbara ting. Som sådant är medvetande ingenting – inte ett ting.

I kärlek tar psyket, kroppen och världen gradvis på sig medvetandes egenskaper – de blir öppna, tomma, transparenta, genomsyrade och mättade av den frid och lycka som är vår sanna natur. Vi inser i vår direkta upplevelse att vårt Jag – medvetandes öppna och tomma icke-objekt, ingenting – är verkligheten, alltså vad allting består av.

Vägen från ”Jag är något” till ”Jag är ingenting” är diskrimineringens och exkluderingens väg – Jag är inte det här, inte det här, inte det här. Vägen från ”Jag är inget ting” till ”Jag är allt” är inkluderingens och kärlekens väg – Jag är detta och detta och detta.

Kunskap och kärlek

Sann kunskap är upplevd förståelse att det endast finns ständigt närvarande och obegränsat Medvetande eller Vetande. Inget annat än detta är någonsin känt, även om det ser ut som om kroppen, psyket och världen framträder. Detta ständigt närvarande och obegränsade Medvetande är vad det skenbart inre självet består av. Och även dess konsekvens; objekten, andra och världen skenbart utanför, består av Medvetande. Detta är hur fullkomligt intimt vårt eget varande är med allting, i sig själv.

ReligionerAlla religioner bygger på denna förståelse av icke-dualism. I kristendomen uttrycks det bl.a. med ”Jag och Fadern är ett”. Det vill säga Jag, Medvetande, och universums verkligheten är en och samma verklighet. I buddhismen uttrycks det med ”Nirvana och Samsara är identiska”. Det vill säga Medvetandes öppna och tomma ljus som inte är något ting – ingenting – är vad allt som framträder består av. Ingenting som tar formen av allt. I hinduismen uttrycks det med ”Atman och Param-Atman är en”. Det vill säga det åtskilda självet, när det avyttrar alla överlagrade övertygelser och känslor av begränsning, står avslöjat som det sanna och enda Jag, evigt och oändligt Medvetande. Och i sufismen, ”Varhelst ögat faller, är Guds ansikte”. Allt som ses är Guds ansikte, och det är Gud som ser det.

Alla dessa fraser är betingade av den kultur som de uppstod i, men de pekar alla mot samma ovillkorliga sanning – upplevelsens verklighet.

Insikten av denna sanning gör att tron på avstånd, åtskillnad och olikheter upplöses. Det vanliga namn vi ger denna avsaknad av distans, åtskillnad och olikheter är kärlek och skönhet. Den längtar alla alltid efter – inte bara de som är intresserade av icke-dualism, utan alla människor på planeten.

I denna insikt visar sig sann kunskap och kärlek vara en och samma – den upplevda insikten att det skenbara insides-självets och den skenbara utanför-världens sanna natur är en och samma verklighet som består av Medvetandes transparenta ljus, består av vårt eget varandes intimitet.

Denna uppenbarelse av förståelse och kärlek slår ned rakt i hjärtat på det grundläggande antagande som vår världskultur bygger på; antagandet om dualitet – jag, det åtskilda inre självet, och du eller det åtskilda objektet, andra eller världen utanför. Alla konflikter inom oss själva och mellan individer, samhällen och nationer är baserade enbart på detta antagande, och allt psykiskt lidande utgår från det.

Att närma sig dessa konflikter utan att komma till denna ”pudelns kärna”, skjuter endast upp lösningen, men är inte lösningen på problemet med konflikt och lidande. Förr eller senare måste vi som individer och som kultur ha modet, ödmjukheten, ärligheten och kärleken för att hantera detta faktum.

Den yttersta syftet med all konst, filosofi, religion och vetenskap är att avslöja denna sanning på ett upplevt sätt, även om alla dessa discipliner tillfälligt har glömt bort den, i vår relativt unga kultur. Det kanske inte dröjer så länge till, dock. Som målaren Paul Cezanne sa: ”Det kommer en tid, då en enda morot, sedd på nytt, kommer att utlösa en revolution”.

Detta är den enda sanna revolutionen, revolutionen som vänder upp och ned vår nuvarande bild av verkligheten. Medvetande – rent Vetande – är inte bara vittnet till all upplevelse. Det är dess innehåll och vad den består av. Inget och allt förändras när vi börjar leva utifrån denna synvinkel. Vi inser att det vi alltid har längtat efter i livet var närvarande hela tiden, i djupet av vårt eget väsen. Det är alltid tillgängligt, aldrig riktigt beslöjat, dolt eller glömt. I början känns det ofta som frid i bakgrunden av all upplevelse, men det kan inte hållas inne, snart börjar det rinna över och ut i världen – som glädje, frihet, kärlek och kreativitet.

Hur Rupert Spira kom till insikt
På gång
Titta i Kalendern
08.09.2018 — 10:00
STUM retreat
till
09.09.2018 17:00
STUM 18 Sweden är en förkortning av SPIRIT TRO UTVECKLING & MEDVETENHET arrangerat av nätverket ATT VAKNA tillsammans med Compassion Center och Inte2. Dessa två dagar innehåller intressanta sessioner med fokus på att utforska tillsammans.
Sociala nätverk
Gilla oss gärna!

Vår Facebook-grupp –> FB
Vår YouTube-kanal –> youtube

 

 

Du är!
Här!
Nu!
Det räcker!