RSS nyhetsflöde   Sidkarta   Utskriftsversion  

Inte2

Meny

Hem > Artiklar > Metaforer

Metaforer

knotted_gun.jpgEftersom vår sanna natur, Medvetande, är ”innan” eller ”bakom” tankar och ord och allt som upplevs, är det omöjligt att beskriva Medvetande i ord eller tanke. Därför har man genom tiderna författat oräkneliga metaforer för att peka på eller representera Medvetande. När vi tar del av en metafor och upplever vad den pekar på, sker förståelsen i det rum- och tidlösa som vi är, en slags ”aha-upplevelse” av vad vi är – Medvetande.

Ordet metafor kommer från grekiskans metapherein, där meta betyder ”över” och pherein betyder ”att bära”. Översättningen blir då ”överföring”. Metaforen ”bär över” förståelsen av orden till Medvetande. Eftersom Medvetande är det enda som upplever och förstår, finns ingen använding av tanke-process för att förstå.

Revolver-skulpturen ovan är ett exempel på en metafor i konst. Utan att beskriva vad metaforen betyder, förstås den omedelbart och utan behov av att först tänka.

Drömkaraktär i en dröm

liknelse-drömDet här är kanske den bästa metaforen för vad vi och varande, Medvetande, är. Den drömda karaktären vet inte att den är en drömd karaktär, eller att den består av endast drömmarens psyke. Inte heller att den uppstår i och består av exakt samma som allt annat i drömmen – fåglar, träd, bilar och städer – nämligen drömmarens psyke. Inte heller är drömkaraktären på något sätt åtskild något annat i drömmen. Endast ur den drömda karaktärens perspektiv, finns en åtskild person och andra åtskilda personer och objekt, men alla deras verklighet är drömmarens psyke.

På exakt samma sätt är entiteter, personer och objekt – som vi kan se som åtskilda – i verkligheten endast framträdda ur och bestående av samma Medvetande. Det är inte drömkaraktären som genererar drömmaren, utan tvärtom. På samma sätt är det inte är våra till synes åtskilda kroppar eller hjärnor som genererar medvetande, utan tvärtom. Det är ur och av samma primära Medvetande som kroppar med hjärnor, och allt annat framträder.

Strömvirvel i en flod

strömvirvelFrån en bro kan vi stå och titta på en strömvirvel och säga ”där är en strömvirvel”. Visst är det så, men vad är strömvirveln egentligen? Den består av endast vatten. Om den tror att den är en egen entitet, har en egen existens utanför vatten, så blir det jobbigt när vattnet tar andra riktningar och strömvirveln flyttar på sig eller försvinner. Självklart är det inget som försvinner från den! Den är, har alltid varit, och kommer alltid att vara det den består av – vatten. Inte heller genererar strömvirveln vatten. Den är endast hur vatten ser ut, den form vattnet tar när det virvlar.

På exakt samma sätt är det som vi skulle kunna tro är åtskilda personer och en värld, endast hur medvetande ser ut, den form det tar, när det framträder kroppar och en värld. Kropparna och världen, består av och framträder i Medvetande – och genererar inte det Medvetande vi vet att vi är.

Upplysning hos en strömvirvel, är ögonblicket då den inser att den är inget annat än vatten. Då behöver den inte längre hävda sin existens, söka att bevara sin form – utan kan vara vad den är och njuta av tillvaron!

Vågen i havet

VågEn våg är inget annat än hav, hur havet ser ut när det formar vågor. Vågen skulle kunna tro att den är åtskild havet och alla andra vågor, men i verkligheten består den och alla de andra vågorna samma hav. Illusionen av att vågen förflyttar sig är stark, men i verkligheten är det endast samma hav som endast stiger och sjunker. I illusionen av att vara åtskild, har vågen möjlighet att se på ”sig själv” och upptäcka att den är endast hav. På väg mot stranden, går den i kvav och faller, helt utan egen kontroll, mot stenarna och dör ut – men upphör aldrig att vara något annat än vad den alltid varit: Hav.

På exakt samma sätt är det med oss. Vi kan tro att vi är åtskilda, men vi är och består av samma Medvetande. Vi har också möjlighet att se ”oss själva”, inåt, och upptäcka att vi är endast Medvetande. Formen människa föds och dör, men inte vad vi är.

Filmkaraktären på filmduken

Filmduken

Om vi tänker oss att verkligheten är som en film på en filmduk, en oändlig och medveten filmduk…

I en film är karaktärerna, husen, fälten, träden och himlen inte gjorda av kött och blod, tegelsten, jord, trä och luft. De är gjorda av filmduk. Deras verkliga natur, deras verklighet, är filmduk.

Karaktärerna, husen, fälten, träden och himlen är inte verkliga som objekt – som objekt är de tomma, ingenting (inga ting) – men som filmduk är de verkliga. Eller snarare, karaktärerna, husen, fälten, träden och himlen är inte verkliga som filmduk, utan endast filmduken är verklig. Filmen och allt på den är endast filmduk. Karaktärerna, husen, fälten, träden och himlen verkar verkliga, endast ur en av karaktärernas skenbara perspektiv.

På samma sätt är det med vår upplevelse, att endast Medvetande är verkligt. Psykets, kroppens och världens skenbara verklighet är inbillad. Med andra ord, tankens konstruktioner, den tro vi har på psykets, kroppens och världens verklighet – är endast verklig för tanken själv, ur sitt eget perspektiv.

(Detta är en anpassning av Rupert Spiras text som hittas här.)

Boken

BokBoken är färdig från början till slut, men kan bara läsas ett ord i taget. När boken läses, uppfattar man det som händelser i tiden och rummet man föreställer sig, men själva boken är tid- och rumslös och inrymmer all bok-tid och bok-rymd mellan sina pärmar. Det som ser ut som att vara en serie händelser som orsakas av tidigare händelser, är egentligen inte så; allt finns ju där redan. Och det ser ut som om de händer i en bok-rymd, men det ser bara så ut i själva perceptionen som ”skapar” denna rymd, och i konceptionen som ”skapar” denna tid.

Metaforen pekar på tid- och rumslöst Medvetande. Ur och av medvetande ser det ut som händelser ”föds”, händelser som avlöser varandra i tid och rum. Men verkligheten är så mycket större än så, och inrymmer alla skenbart åtskilda personers perceptioner och konceptioner, som är vad som ”skapar” uppfattningen att något händer i tid och rum.

Kvinnan som glömde halsbandet

halsband.jpgEn kvinna bar alltid ett halsband som var mycket kärt för henne. En morgon glömde hon bort halsbandet, och föreställde sig att det var försvunnet. Hon blev mycket olycklig, och letade impulsivt efter det precis överallt i sitt hem. När hon inte hittade det, gick hon till sina vänner för att fråga om de hade sett det någonstans. Ingen hade sett det, men en mycket hjälpsam vän pekade mot kvinnans hals och bad henne känna efter runt sin hals. Hon kände efter, och blev lycklig. Senare frågade hennes andra vänner om hon hittat det, och hon sade –”Ja, jag har hittat det!”, som om det tidigare inte fanns men nu hade upptäckts.

Vännen pekade inte mot halsen och sade att halsbandet satt där, utan bad henne känna efter. Om han bara hade talat om det för henne, skulle kvinnan ha behövt tro på vad vännen sa, men nu fick hon möjlighet att upptäcka vad som var hennes direkta upplevelse.

Eftersom vi inte är åtskilda objekt, kan vi aldrig upptäcka vad vi är på ett objektivt sätt, utan det finns något distinkt i vår sanna natur som tänder ett igenkännande när man öppnar sig för den. Alla, överallt, både religiösa och ateister, känner detta distinkta sanna. Somliga kallar det frid, glädje, stillhet, helhet, lycka, kärlek, frihet eller välbefinnande – men oavsett vilka ord man använder, känns det som Hemma på någon nivå.

Det sanna Jaget inses alltid. Om insikt skulle vara något som man kan vinna efter någon händelse eller aktivitet, finns också risk att förlora den. Och då skulle insikten vara tillfällig. Tillfällig lycka innebär smärta efter att en sådan lycka upphört. Det kan då inte vara evig lycka. Om insikt skulle uppnås efter någon händelse eller aktivitet, skulle du inte ha insikt nu. Avsaknad av insikt i detta nu skulle då kunna upprepas när som helst i framtiden eftersom man ser tiden som oändlig. Sådan insikt är inte permanent. Och inte Sann. Insikt är permanent, den är det Sanna Tillståndet som inte kan förändras.

Så du är redan där. Tid och rum kan inte påverka det sanna Jaget. De är i dig, liksom allt du kan se runtomkring dig, allt är i dig.

Kvinnan blev olycklig när hon trodde att hon förlorat halsbandet, och lycklig när hon åter kände det runt sin hals. Men hon hade aldrig förlorat det. På samma sätt kan vi inbilla oss att vi förlorat insikten om vad vi är, och att vi kan återupptäcka det någon gång – men vi är aldrig något annat än vad vi är, det sanna Jaget.

(Fritt översatt från Sri Ramana Maharshis metafor)

På gång
Titta i Kalendern

Inget på schemat just nu
Sociala nätverk
Gilla oss gärna!

Vår Facebook-grupp –> FB
Vår YouTube-kanal –> youtube

 

 

Du är!
Här!
Nu!
Det räcker!