Kärlek och Lycka

Av Mischa Hammarnejd

Kärlek är en underbar känsla, och jag vill ha tillbaka den.

Kärlek är inte en känsla du har gentemot en annan. Kärlek är upplösningen av känslan att vara åtskilda från varandra. När du utforskar kroppen, kommer du fram till att den inte är ett åtskilt objekt, utan snarare är dess existens gränslös och inkluderar allt. Kärlek är inkludering av allt.

Så vad är problemet med min uppfattning att det finns två kroppar?

Vår moderna värld och kultur har betingat dig, lärt dig, att tänka att kärlek är en känsla som din person känner gentemot en annan person. Men kärlek är det stoff som alla känslor är gjorda av. Men är inte en känsla bland andra känslor. Att söka efter kärlek i en specifik känsla, förnekar kärlekens närvaro och verklighet. Den finns inte bland andra ting, den bara är.

Men jag kan inte känna så.

Kärlek är inte en känsla. Känslor kommer och går. Kärlek gör inte det. Den är inte ett objekt. Den är avsaknaden av upplevelsen av subjekt och objekt.

Men jag upplever mig och den andra personen som åtskilda objekt, och att mellan oss kan kärleken upplevas.

Vad du verkligen längtar efter i livet är inte en specifik upplevelse, tanke, förhållande osv. De är objekt. Dessa kommer alltid att framträda och försvinna, komma och gå. Genom att göra dig beroende av ett sådant objekt, gör du kärleken till en gisslan, och du kommer då att tro att även kärleken kommer och går.

Men jag söker efter lycka och kärlek hela tiden.

Att söka är bra, men sök på rätt plats. Ingen vill inte ha en tillfällig upplevelse av kärlek eller lycka då och då – du vill vara lycklig alltid, inte då och då. Ofta intalar du dig att man behöver vara olycklig ibland, för att kunna känna lycka ibland. Om du är lycklig en del av livet, så kommer du att söka efter lycka resten av livet. Om du söker efter permanent lycka, sök då i något som är närvarande hela tiden, något permanent.

Så jag måste ta ett steg tillbaka från känslorna som jag vill ha?

Nej, du kan istället känna dig själv som du är, en öppen och tillåtande rymd genom vilken alla känslor flödar. Kärleksfulla känslor, sårade känslor, vilka känslor som helst. Detta är vad du redan upplever – flödar inte alla känslor genom dig? När en känsla framträder, så framträder den i dig. Sen försvinner den. Det finns inga permanenta känslor. De framträder i dig, du känner dem. ”Jag känner kärlek, jag känner saknad” osv. Du är medveten om att dina känslor kommer och går, flödar genom dig. Känn dig själv, vet att du är vad alla känslor flödar igenom, och känner och är medveten om alla känslor. Din identitet är inte hos någon specifik känsla, utan i vad som är medveten om den.

Men när du talar om detta Medvetande, så associerar jag det alltid med känslor av glädje, kärlek, lycka…

Kärlek, frid och lycka är Medvetandes sanna natur. De är inte känslor. Medvetande som är medvetet om sig själv, är lycka, kärlek och frid. Detta är sant även om du tillfälligt identifierar dig med känslor. Med sann identitet förändras ingenting, nödvändigtvis, men du behöver inte längre söka efter lycka eller sakna något – det är vad du är och består av, och ingenting saknas i vad du är.

Kom ihåg vad du var innan världen talade om det för dig!

Men skapar inte detta känslor?

Det frigör kroppen och psyket från uppmärksamhet. Detta åtföljs ofta av behagliga känslor, men de är bara efter-effekter, följder, i kroppen och psyket, produkten av att ha smakat på din sanna natur. Så småningom kommer dessa känslor att tyna bort. Då kanske ditt psyke säger ”de där känslorna var lycka, och jag vill ha tillbaka dem!” Men de var inte lycka. Tanken går kanske ut till ett åtskilt jag, till framtiden, försöker hitta objekt, förhållanden, aktiviteter, substanser, osv, som man vill ska producera de behagliga känslorna.

Så vad händer om mina tankar inte går ut för att leta efter dessa objekt?

Det åtskilda jaget går alltid ut i det förflutna eller i framtiden, det kan inte leva i nuet! Det lever endast i det förflutna och i framtiden, och måste därför motstå nuet. Det åtskilda jaget består av det förflutna och framtiden, kan man säga. Om det åtskilda jaget slutar gå ut och leta, slutar motstå nuet – så ”dör" det. Det faller ihop i nuet, och i dess källa Medvetande, och där visar det sig för vad det egentligen är; Medvetande. Denna upplevelse ÄR lycka, kärlek och frid. Lycka, kärlek och frid är inte upplevelser i sig – de är Medvetandes sanna natur, som genomsyrar all upplevelse, i total öppenhet, tillåtande och avsaknad av motstånd.

Så kärlek är bara en illusion i psyket?

Nej, kärlek är verklig. Den är sant Medvetande, då subjekt och objekt sammansmälter och upplevs som de är – ett.

Jag förstår detta intellektuellt, kanske, men när jag vilar i Medvetande, känner jag bara tomhet, inget är där, ingen substans, det bara är.

Ja, till att börja med verkar du uppleva din sanna natur, Medvetande, som om vore det i bakgrunden, tyst och neutralt bevittnande din upplevelse – eftersom du har blivit så vältränad i att vara beroende av ditt psyke, dina tankar, aktiviteter osv. Så slutligen förstår du att du är inte detta, inte detta osv. Vissa blir därför besvikna, eftersom de trodde att denna upptäckt skulle vara en underbar och glädjefylld upplevelse. Men detta är bara den första insikten, och många gånger nödvändig. Genom att under en tid vara detta neutrala vittne till upplevelsen, kommer du att så småningom komma till nästa insikt: Att åter ”komma ut” – nu när du vet vad och vem du egentligen är – som den helt öppna och tillåtande närvaron av kärlek, frid och lycka, in i förgrunden av upplevelsen av den skenbara världen. Detta steg tar tid, eftersom du tränats så väl i att tänka, agera och relatera till världen som åtskilda objekt. Att känna dig själv som Medvetande, kanske då verkar motstridigt med dina känslor i och om världen, känslor som fortfarande verkar peka på närvaron av ditt åtskilda jag. Dessa känslor, ageranden och förhållanden behöver koloniseras av, underkastas din förståelse – det tar tid och tålamod, ödmjukhet och kärlek.