RSS nyhetsflöde   Sidkarta   Utskriftsversion  

Inte2

Meny

Hem > Artiklar > Det sunda förnuftets största motsägelse

Det sunda förnuftets största motsägelse

Översatt från Bernardo Kastrups artikel här.

Bernardo Kastup

Denna artikel handlar om en chockerande motsägelse i hur vi tänker på verkligheten, en motsägelse som du förmodligen är helt omedveten om. Att bli medveten om denna motsättning har potentialen att förändra ditt liv.

Å ena sidan säger vårt sunda förnuft att de färger vi ser, ljud vi hör, dofter och texturer som vi känner, alla utgör den faktiska och konkreta verkligheten. Vi tar för givet att de alla är ”där utanför” på riktigt, i den meningen att de är utanför våra huvuden. Å andra sidan verkar vårt sunda förnuft också leda till uppfattningen att döden är slutet på vårt medvetande. Även om vi inte erkänner detta intellektuellt eller andligt, är de flesta av oss tillräckligt uppriktigt rädda för slutet på medvetande, att det tydligt visar att vi tror att det är möjligt.

Poängen med denna artikel är utomordentligt enkel: Dessa två förnuftiga övertygelser är ömsesidigt uteslutande! De kan inte båda vara sanna. Antingen är allt du upplever omkring dig just nu, även datorn framför dig, en slags ”hallucination” inuti ditt huvud – eller så upphör inte ditt medvetande vid vad vi kallar den fysiska döden. Och när vi kommit till slutet av denna artikel, tror jag att du håller med mig.

Låt oss börja med idén om kroppslig upplösning – döden – och att döden innebär slutet på medvetande. En sådan föreställning är helt baserad på tanken att kroppen, särskilt hjärnan, genererar alla dina upplevelser. För av vilket annat skäl skulle vi tro att medvetande upphör när hjärnan slutar fungera? Men om den tanken är sann, då är alla dina subjektiva upplevelser och deras egenskaper – färger, ljud, smaker, texturer, värme osv. – endast representationer som skapats i ditt huvud. Den ”riktiga världen där ute” har då inte några av upplevelsens egenskaper – inga färger, ingen melodi, inga smaker, ingen värme. ”Vetenskapligt” är verkligheten då en helt abstrakt värld av kvantiteter, nära besläktad med matematiska ekvationer. Verkligheten kan då inte ens visualiseras, för visualisering innebär alltid upplevelsens kvaliteter, som tillhör betraktaren. Om detta är sant, utspelas hela ditt liv inuti ditt huvud. Din ”fysiska” skalle är då någonstans utanför rummet där du sitter, och omsluter rummet från alla sidor. Trots allt är det rum du upplever just nu förmodligen i ditt huvud.

Men tänk om allt detta är struntprat? Tänk om de färger, ljud och dofter du upplever faktist är den verkliga verkligheten – den verkliga världen – inte de ”hallucinerade” representationerna i ditt huvud? Då blir den nödvändiga slutsatsen att hela verkligheten är i medvetande, och verkligheten ”består” då av den subjektiva upplevelsens kvaliteter. Och om det är så, är även din kropp i medvetande, och medvetande inte i kroppen. Trots allt så är din kropp i verkligheten, verkligheten är inte i kroppen. Och därför följer det att upplösningen av kroppen inte kan innebära slutet på medvetande! Inte mer än att din avatar som upphör att existera i drömmen på natten innebär din fysiska död. Det är ju avataren som finns i ditt drömmande psyke, inte ditt medvetande som finns i avataren. Förstår du poängen?

Därför är antingen all verklighet du någonsin kan uppleva en slags ”hallucination” i ditt huvud, eller så har vi absolut ingen anledning att tro att den fysiska döden innebär slutet på medvetande. Antingen eller. Du gör ditt val – vilket alternativ är galnare? Jag har gjort mitt val: Jag kan inte förneka min omedelbara upplevelses verklighet, och den står långt över vår galna materialistiska kulturs modeller och abstraktioner.

Så låt oss våga pröva möjligheten att verkligheten är precis vad den verkar vara: Att den har verkliga kvaliteter, inte bara kvantiteter. Låt oss erkänna vad varje civilisation innan den västerländska rationalismen alltid tog för givet – att färger, dofter, ljud och smaker verkligen är ”därute”, och inte bara i våra huvuden. Hur ska vi då förklara de stora frågorna, de frågor som materialister hävdar kräver en abstrakt verklighet som i grunden är utanför medvetande för att kunna förstås och upplevas?

Första frågan: ”Om verkligheten är en slags dröm i medvetande, hur kommer det sig att vi alla verkar dela samma dröm?” Tanken bakom denna fråga är att eftersom våra kroppar inte är förenade i rumtiden, så är våra personliga psyken inte heller förenade, och därför kan vi inte dela samma dröm. Men denna fråga förutsätter att medvetande är i kroppen istället för att kroppen är i medvetande. Om våra kroppar däremot är i medvetande, och våra kroppar verkar åtskilda, så innebär det inte att också våra psyken skulle behöva vara åtskilda. Inget i vår upplevelse hindrar våra psyken från att vara förenade på den djupaste, minst synliga nivån, liksom de synliga grenarna på ett träd förenas med den osynliga roten. En osynlig, kollektiv rotnivå kan mycket väl vara källan till den gemensamma dröm som vi kallar konsensus-verklighet. Det finns osynliga segment av psyket – så osynliga, faktiskt, att psykologin rutinmässigt använder det missvisande begreppet ”omedvetna” om dem – och är ett etablerat faktum i psykologi.

Andra frågan: ”Det är tydligt att vi inte kan förändra verkligheten genom att bara önska att den ska vara annorlunda, därför måste verkligheten existera utanför medvetande”. Problemet här är att blanda ihop företeelser som faller utanför området ”vilja” – våra önskemål – med företeelser som faller utanför själva medvetande. Alla medvetna processer faller inte inom området för vilja, som vi alla vet: Våra mardrömmar, spontana visioner, hallucinationer etc. är alla onekligen subjektiva, men inte under viljans kontroll. Att säga att verkligheten är i medvetande motsäger inte det faktum att mycket av verkligheten uppför sig enligt en strikt regelbundenhet som vi har kommit att kalla ”naturens lagar”. Det betyder bara att processer i ett visst segment i psyket – den osynliga, kollektiva rotnivån – uppför sig enligt strikt regelbundenhet. Att säga att naturen är i medvetande betyder inte att naturen är förankrad i de nyckfulla, små segmenten av medvetande som vi kallar våra personliga egon.

Tredje frågan: ”Det finns nära samband mellan hjärnans tillstånd och subjektiv upplevelse. Därför måste det vara hjärnan som genererar medvetande”. Men det finns ett alternativt sätt att förstå detta, ett sätt som är otroligt självklart: Hjärnan genererar inte medvetande, utan är bara bilden av en process i medvetande. Ta blixten som analogi – den ”genererar” eller ”orsakar” inte atmosfärisk elektrisk urladdning. Den är bara så som atmosfärisk elektrisk urladdning ser ut. På samma sätt är det med en strömvirvel i en ström – den ”genererar” inte vatten, den är helt enkelt hur vattenflödet ser ut. En strömvirvel består av vatten, men vi kan peka på den och säga -”Där är en strömvirvel”. På samma sätt består hjärnan av medvetande, men vi kan peka på den och säga -”Där är en hjärna”. Liksom en strömvirvel är en bild av ett vattenflöde och en blixt en bild på hur atmosfärisk elektrisk urladdning ser ut, så är hjärnan endast en bild av ”strömvirveln/urladdningen” i medvetande. Som sådan är det ingen överraskning att hjärnans tillstånd överensstämmer med personlig – det vill säga lokaliserad – subjektiv upplevelse. Hjärnans tillstånd är helt enkelt den utomståendes betraktande av medvetande! Men hjärnan ”genererar” inte medvetande av exakt samma anledning som en strömvirvel inte genererar vatten.

Fjärde frågan: "Om jag tar psykofarmaka eller skadar mitt huvud, så förändras min subjektiva upplevelse. Därför genererar hjärnan medvetande”. Logiken är denna: Piller och trauma antas vara fysiska saker som är utanför medvetande. Sedan, eftersom de uppenbarligen kan förändra dina subjektiva upplevelser genom att fysiskt och kemiskt störa hjärnan (som också antas existera utanför medvetande) – då måste medvetande vara genererat av hjärnan. Observera att hela detta resonemang förutsätter att piller, trauma och hjärnor existerar utanför medvetande – vilket samtidigt påståendet försöker bevisa! Avancerat cirkelresonemang, alltså. Om all verklighet istället är i medvetande, då är ett piller eller ett välplacerat slag mot huvudet helt enkelt bilder av processer i medvetande, de är därför också i medvetande, inte utanför det. Var annars skulle de vara? Vad är ett piller, om inte något man ser, berör, känner i handen? Det har färg, smak, konsistens. Det är en uppsättning av subjektiva uppfattningar med upplevelsens kvaliteter. Såvitt du eller någon annan någonsin kan veta säkert, är ett piller i medvetande. Att ett piller eller fysiskt trauma mot huvudet förändrar ditt medvetandetillstånd är inte konstigare än att dina tankar kan förändra dina känslor. Tankar och känslor är båda i medvetande, och vi är helt bekväma med det faktum att de kan påverka varandra. Av exakt samma anledning bör vi vara helt bekväma med det faktum att droger och fysiskt trauma också påverkar vårt subjektiva tillstånd. Eftersom hjärnan är i medvetande, är ett piller och en fysisk handling också i medvetande.

Alla frågor som leder materialismen till att naivt insistera på att det finns ett icke bevisbart, abstrakt universum utanför medvetande, kan logiskt och empiriskt få sina svar i den rigorösa uppfattningen att all verklighet är fenomen av medvetande, i medvetande. Din intuition är att världen du upplever omkring dig just nu, med alla dess färger, ljud, lukter och texturer, är den faktiska verkligheten – i motsats till en slags hallucinerad reproduktion inne i huvudet – är helt korrekt. Innebörden av detta är dock på samma gång, att ditt medvetande – din känsla av att vara – inte kommer att upphöra att existera vid den fysiska döden. Detta är en ofrånkomlig slutsats, baserad på logik, klart tänkande, och empirisk ärlighet, inte enbart önsketänkande. Det bara råkar vara en hoppfull slutsats.

På gång
Titta i Kalendern

Inget på schemat just nu
Sociala nätverk
Gilla oss gärna!

Vår Facebook-grupp –> FB
Vår YouTube-kanal –> youtube

 

 

Du är!
Här!
Nu!
Det räcker!